Senaste inläggen

Av Madelene Tinglum - 20 september 2018 20:14

För ett år sedan utkämpade jag en tyst kamp mot min kropp. Inom mig skrek alla symptom men jag kämpade emot allt jag kunde. Efter instensiva år med den djupaste sorg, oroliga graviditeter, barnafödande, slutförande av lärarutbildning, föräldraledighet och jobb tog det stopp.

Idag är det 1 år sedan som jag blev sjukskriven för utmattning. 1 år sedan de sista veckornas kämpande tog mig vidare på resan mot att bli frisk. Sista veckorna innan jag blev sjukskriven skrek kroppen stopp. När jag inte riktigt visste var jag var när jag körde till jobbet. När jag varit i ett rum och lagt saker och inte mindes att jag varit där. När jag inte kunde minnas var mina skor var, och de stod uppe på arbetsbänken. När panikångestattackerna avlöste varandra. När bröstsmärtorna gjorde så ont att jag trodde att jag höll på att få en hjärtattack. När jag inte kunde sova. När varje ljud var som ett skrik rakt in i örat. När jag kämpande tog steg för steg för att ta mig upp för trappan på jobbet. När allt jag ville var att sitta i ett mörkt och tyst rum. När jag på min vanliga promenadrunda inte visste vilken väg jag skulle gå för att komma hem, och känslan att någon jagade mig. När stressutslagen på kroppen blossat upp.

Då sökte jag desperat hjälp. På vc fanns ingen hjälp så jag sökte privat. Tack och lov att jag gjorde det och fick hjälp så fort. Tror att det är grunden till att jag nu mår så bra som jag gör.

Idag är dagen där jag för ett år sedan blev ombedd att gå hem från jobbet för att vila. I min enfald trodde jag att det skulle räcka med en veckas vila. Första tiden låg jag i fosterställning och grät, kollade serier och tvingade mig ut för att ta lite luft. För att med tiden kunna gå en liten promenad som blev längre och längre. Jag var så ledsen. Vem var jag nu? Vem var jag om jag inte kunde prestera och vara fröken/mamma/fru-duktig? Prestation, prestation och prestation. Det har tagit tid och jag har låtit det ta tid. Med yoga, terapi, promenader, familj, vänner och kollegor har jag sakta men säkert tillfrisknat.

Det lilla barnet i mig tittar på mitt vuxna jag med en sökande blick av bekräftelse. Mitt vuxna jag tittar in i ögonen på det lilla barnet som är jag och säger, tro på dig själv! Inte för att du måste visa alla att du är så duktig. Utan för att Du är värdefull, viktig och bra precis som du är!

1 år senare och jag är tacksam för min utmattning. När jag var där trodde jag aldrig att jag skulle känna så. Men jag behövde den. Jag behövde få stanna upp..för att bearbeta sorg, för att känna efter vad som är viktigt, på riktigt och för att vila.

Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka så bra som jag har gjort. Men nu känner jag glädje och lust igen. Att komma till jobbet och känna att det är så fantastiskt roligt. Att komma hem och njuta av varje stund med familjen, genom alla vardagens nyanser. Jag är så tacksam och känner mig så ödmjuk inför alla utmaningar som livet ger mig. Jag är stark! Och jag är bra precis som jag är! Tack livet! Tack till alla som stöttat mig genom mitt turbulenta år?? Nu fortsätter en spännande resa mot 40+ där ledorden ska få vara: kärlek, glädje, energi, upplevelser och återhämtning.

ANNONS
Av Madelene Tinglum - 24 mars 2016 19:58

Nu är vi på väg hem efter en härlig påsklovsvecka på Nötholmen, vårt smultronställe. Adam kallar det för vårt andra hem och det säger ju en hel del. Men hur mysigt och roligt det än är att vara på semester en vecka så blir det skönt att komma hem också.

Vi har haft fantastiskt väder hela veckan och bara haft det skönt. I söndags åkte vi över till Norge och besökte Andreas mor- och farföräldrar, så härligt att ses. Vi åkte förbi Utöya och visade barnen, det är så ofattbart! Både jag och Andreas läser boken "En av oss" av Åsne Seierstad nu som handlar om det. Rekommenderar den varmt! Den är så gripande!

Många sköna promenader har det blivit. Alice har varit så glad och växlat mellan att sjunga "jag är så lycklig" och "det är så gött att leva här". Underbart!

ANNONS
Av Madelene Tinglum - 24 mars 2016 19:41

. När jag vaknade imorse vaknade hag från den verkligaste drömmen jag haft på länge. Tror nog att Martin kom till mig i drömmen för att visa att han alltid är nära mig..

Inför Barnuppropets kampanj att bära vitt den 20 mars för alla saknade barn skrev jag den här texten och på ett ögonblick är jag där igen.. Så nära

Små fötter sätter djupa spår

Karl Martin Andreas f/d 21 juni 2009

21 juni 2009 var dagen som vi väntat på så länge. Det var dagen då vårt tredje barn var beräknad att födas, och det blev också dagen som vi fick och förlorade Martin i samma stund. I sommar är det sju år sedan. Sju år som vi skulle ha fått uppleva med vårt tredje barn. Om bara inte hjärtat slutat slå precis innan han skulle födas.

Många gånger har jag berättat om Martin, och alltid med den stora kärleken, sorgen, stoltheten och saknaden som vi bär med oss varje dag. Mer sällan har jag pratat om det där andra. Det där som är det så ofattbart tunga, det obegripliga och fasansfulla som ingen någonsin borde få uppleva.

Känslan som kryper i kroppen av att något är fel. Förhoppningen om att det inte är så. Det fruktansvärda i att få veta att det lilla barn man väntat så länge på och som man föreställt sig ett helt liv med inte lever. Är död. En storm av känslor. Chock. Rädsla. Avgrundsdjup sorg som tar ett krampaktigt tag om oss. Hur ska någon kunna förstå? Jag kommer själv aldrig någonsin förstå.

Att föda ut sitt älskade barn i den öronbedövande tystnaden som blir. Att sitta med sitt söta, helt fantastiska och efterlängtade lilla barn i famnen och veta att det är sista gången. Att oavsett hur smärtsamt och svårt det än är så har vi har inget annat val än att lämna kvar honom på sjukhuset. Att bära den lilla vita kistan med en kroppstyngd på 4165 gram och sakta sänka ner den i jorden. Att vakna med ett ryck av det man tror är bebisskrik och inse att bebisen inte finns där. Nej, det går inte att förstå. Inte ens när det är precis det som man får uppleva.

Jag önskar av hela mitt hjärta att inga fler skulle behöva uppleva just det. Att ingen någonsin mer skulle behöva åka hem från förlossningen med en liten påse, en tom famn och till det hem som står förberett för det lilla barn som redan har sin självklara plats där.

När vi kom hem från sjukhuset var vaggan bäddad, alla små kläder tvättade och vikta, vagnen stod redo för sin första tur med den nya lilla familjemedlemmen och systrarna väntade på sin lillebror. Allt blir förändrat och ingenting blir någonsin sig likt igen.

Då. För snart sju år sedan trodde jag att jag att jag skulle dö. För hur skulle jag kunna leva? Jo..Efter natten så blir det på något sätt morgon igen. Och så rullar det på. Vare sig man tror att det går eller inte. Verkligheten är att mina barn och min man höll mig uppe. Gjorde att livet hade en mening, hur ont det än gjorde i både kropp och själ. Den fysiska smärta jag hade i kroppen tog lång tid att läka ifrån och när kroppen läkte fortsatte själen att värka. Döden blev som en vän som man inte vill ha men som man måste lära sig leva med, sida vid sida och som lär en allt och mer därtill om livet. Men nej, det går inte att förstå. För hur ska man kunna förstå det som är helt obegripligt?

Nu kommer vi till den där frågan som är så viktig att ställa och det som både Spädbarnsfonden och Barnuppropet arbetar aktivt med. Hade det gått att förhindra? Hade kunskapen om minskade fosterrörelser gjort skillnad?

I vårt fall vet vi inte om det hade gjort skillnad. Men det finns en stor chans att Martin skulle levt om min oro tagits på allvar. I vecka 37 hördes ett extraslag på Martins hjärta, det var lite oklart vad det berodde på men läkarna ansåg att han mådde bra i magen så han skulle få stanna kvar så länge som möjligt. Jag ringde och ville bli igångsatt men fick inte. ?Han mådde ju bra i magen?. Dagen innan förlossningen kände jag inga sparkar. Jag kände mig orolig men slog bort tanken med att ?det blir ju lugnare på slutet?, ?vill inte ringa in och vara till besvär, han mådde ju bra? , vad kan gå fel nu? osv..

Så vi väntade på att värkarna skulle komma igång ordentligt. Vilket de gjorde inom kort och sedan var det dags att åka in. Kände mig inte alls så där glad som jag gjort inför mina tidigare förlossningar. I efterhand anade jag ju att något inte stod rätt till.. Vi valde att inte obducera Martin men han hade en hårt åtdragen knut på navelsträngen som var trolig dödsorsak. Vilken påverkan det eventuella hjärtfelet hade vet vi inte. Men i samtal med läkare borde han inte ha dött av det i magen. Så med det återstår den tanken att han förmodligen hade överlevt om de hade satt igång mig tidigare. Om de bara hade lyssnat. Om rörelserna minskade innan jag inte kände något alls vet jag inte. Men det är en stor möjlighet för det. Kanske medan knuten drogs åt hårdare och hårdare. Jag kan ärligt säga att jag inte hade kunskap nog till att vara så uppmärksam på Martins rörelsemönster. Jag visste på ett ungefär när han var som mest vaken och vi hade kontakt med varandra, men däremellan känns osäkert. Det är en stor sorg i sig, att aldrig någonsin få veta. Det är en sådan oerhörd smärta att föreställa sig hur ens barn dör och vilken stress det måste ha varit för honom. För att trösta mig själv har jag samtidigt tänkt att han dog på den tryggaste platsen för honom. Men som jag önskar att jag fått se hans ögon, känna hans små fingrar gripa tag om mitt finger, känna hans små andetag.. Och allt det andra som vi missar med Martin varje dag, för resten av våra liv.

Allt detta önskar vi att ingen någonsin mer skulle behöva uppleva. Men den brutala sanningen är att det i Sverige är ca 450 barn varje år som dör innan det får chans att leva. Det är lätt att tänka att det är något som inte händer oss, det händer bara andra. Men faktum är att det kan hända precis vem som helst. Det hände oss.

Tack vare forskningen vet vi idag att bebisens fosterrörelser inte ska minska i slutet av graviditeten. Förändras gör de, men minska ska de inte! Genom att vara uppmärksam kan man rädda liv. Känner du oro så är det bättre att åka in en gång för mycket. Som jag önskar att jag hade gjort det. Det är inte meningen att man ska behöva leva i rädsla eller en konstant oro under sin graviditet men genom att lära känna sitt barns rörelser i magen kan det göra skillnad. Det kan vara skillnaden på om man får åka hem med sin bebis eller inte. Tanken på att det kunde ha gjort skillnad för Martin kommer jag alltid få bära med mig.

Dela gärna min berättelse i kampen mot minskade fosterrörelser!

Läs mer om minskade fosterrörelser på http://spadbarnsfonden.se/ och http://jadeblom.se/

På Facebook: barnuppropet och spädbarnsfonden

Mer om oss finns att läsa här:

http://mammatillfem.bloggplatsen.se/2013/06/

http://na.se/familj/1.3140346?det-finns-ett-fore-och-ett-efter-martin



Varma hälsningar

Madelene, mamma till Mathilde, Amanda, Martin, Adam och Alice

Av Madelene Tinglum - 16 maj 2015 10:43

Nån som testat båda? Jag är ju som jag tidigare skrivit en gammal inbiten Viktväktare men efter nu 12 kg + och utan att kunna bryta mitt dåliga mönster känner jag nu för en helt ny start. Så nu har jag bestämt mig för att testa viktklubb och se hur det funkar. Har haft en dålig vecka med noll matplanering så startar på måndag för idag blir det fikamys med Frida :)

Här är några bilder från gårdagens promenad.. Så fint här i Snavlunda. Slutar aldrig förundras över denna plats:)

Av Madelene Tinglum - 15 maj 2015 19:37

Då har det snart gått ännu ett år.. Snart 6 år..

Av Madelene Tinglum - 15 maj 2015 11:38

Fyra hela lediga dagar.. Så välbehövligt nu. Efter en väldigt intensiv vår har tröttheten tagit över det mesta, skulle nog kunna sova ett dygn nu men så funkar det ju inte att göra längre ;)

Trötthet, stress och på det en rejäl viktuppgång som stör gör ju inte det bästa för humöret precis.. Men försöker verkligen ta till vara på alla fina stunder varje dag och vara mer närvarande. Försöker bli bättre på att släppa sånt som tar massa onödig energi.

Har köpt en bra bok som handlar om allt detta, att lära sig leva här och nu.

Efter en skön och välbehövlig natt med oavbruten sömn i 8 timmar blev morgonen så där riktigt energigivande! När våren och sommaren är här känner jag mer än någonsin att jag älskar att bo på landet :)

Av Madelene Tinglum - 14 maj 2015 13:30

Igår var det fyra år sedan min mormor dog.. Fyra år och saknaden blir bara större.

När jag bodde i Norge brevväxlade vi, det var så roligt. Det är ju sällsynt nu mer. Till begravningen skrev jag ett sista brev som jag läste upp då :

Kära Mormor..jag har skrivit ett sista brev till dig.

Det är med saknad och sorg i hjärtat som jag står här idag men det är med glädje över alla minnen jag fått dela med dig och det är med glädje över att just du är min mormor.

Du och Kalle hämtade mamma och mig på bb och då tror jag att det skapades ett helt speciellt band mellan oss. Det bandet har alltid funnits som en trygghet för mig och det bästa jag visste var att krypa upp i din famn och lyssna på när du berättade om gamla minnen eller sjöng vyssan lull för mig. Din förmåga att väcka liv i gamla minnen så att de alltid kändes levande är något som du alltid gjort.

Jag är så glad över allt vi delat. Lingonplockning i skogen där du och jag satt och vilade på en stock. En åskfylld natt i sommarstugan som med ert sällskap gjorde det så mysigt. Doft av nybakade bullar och kakor, verandakalla mockarutor, veckotidningar, melodikrysset och blommor är sådant som jag förknippar med dig.

Jag var så stolt när barnen på gården ville komma till dig med skrubbsår på knäna eller en sticka i handen, för du var ju dr pettersson. Undrar hur gammal jag var när jag förstod att du inte var en riktig doktor

Jag saknar allt med dig, din doft, din röst, dina kramar, din envishet, din humor och din kärlek. Jag saknar våra fikastunder där vi suttit och pratat gamla minnen eller om det senaste i våra bästa år. Jag saknar dina telefonsamtal och jag saknar att inte kunna ringa dig eller komma på besök.

Ditt och Kalles paradis på jorden var blänkartorp, det blev också mitt. Jag älskade att sova över hos er och blev uppassad som en prinsessa. Vi tittade på svartvita filmer, spelade bingolotto och åt massa mat och pratade. Du sa alltid att du inom dig kände dig som 17 år och det tyckte jag var så fantastiskt.

Jag känner ingen som är så envis som du mormor, aldrig rädd för att tala om vad du tycker. Vi delade inte alltid samma åsikt men kärleken för varandra fanns alltid där.. Den kärleken var något som du i grund och botten kände starkt för alla dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

När jag fått frågan vilka som var mina bästa vänner så ingick du alltid i dem. Jag värdesätter varje minut tillsammans med dig och sista gången vi sågs var ett par veckor innan du tog farväl. Då lagade du mat med din envishet och kärlek till hjälp. Jag ville så gärna hjälpa dig men fick inte. Vi fick en underbar dag tillsammans.

Jag är så glad att du lärt känna mina barn och jag hoppas att du har hittar Martin nu och vaggar honom tryggt i din famn. Jag hoppas också att du blivit fri från all smärta så att du nu kan dansa på en sommaräng.
Jag älskar dig mormor .

Det här gjorde jag själv till mormor.

Av Madelene Tinglum - 15 februari 2015 10:30

Ibland önskar jag att jag inte var fullt så analyserande och fundersam över allt och ingenting. Men som den känsliga fisk jag är det bara så det är..

När livet vänds upp och ner.. När tryggheten faller och livet utsätter oss för den svåraste prövning som finns , ja det är då man får känna att man lever.. Snart 6 år sedan vi fick och förlorade Martin på samma gång. Och efter att första tidens chock och töcken lagt sig blev allt så mycket klarare. Aldrig har blommors doft varit starkare än då, aldrig har molnens ändrade former varit vackrare än då.. Ja du förstår säkert. Ibland kan jag sakna den där totala livsnärvaron..

Med det kommer också tacksamhet över livet på ett helt annat sätt än innan. Tacksamhet över det lilla och det stora.

Är tacksam över de människor som visade vad vänskap är.. Några bara för en kort tid och andra som fortfarande finns kvar. Är tacksam för nya vänner som kommer in i mitt liv.. Oavsett om det också är för en kort tid eller med en vänskap som varar livet ut. Var och en som finns i mitt liv är den finaste, den bästa- var och en på sitt sätt... !

Önskar Dig en skön söndag!

Avslutar med några bilder från helgen..

Fick tips av en kollega om en enkel och supergod dessert: Nutellasemifreddo. Passade perfekt till melodifestivalen!

Finns ingen som Magnus Carlsson, åh vad glad jag blev att han gick direkt till final!

Var och såg den efterlängtade filmen i fredags.. Den uppfyllde allt tyckte jag. Det var helt lagom av allt och djupet i boken som är det som är det intressanta kom fram.. Många fniss i salongen blev det också (såg bara en kille där) och roligt när man känner igen mycket från boken. Längtar tills nästa film kommer, men det är väl ett helt år tills dess?!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mamma till fem med Blogkeen
Följ Mamma till fem med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se